Första gången som jag tog färjan från Swinoujsie till Ystad stötte jag ihop med en kille som lärde mig Risken Finns låt "Du känner väl mig". Han kom från Glumslöv och det var väl inte mer med det. Vi reste med våra familjer, papporns svartväxlade med campingvärdar och hade pengar så vi kunde tapetsera med dem. Sådan var den reellt existerande socialismen. Andra gången färden gick just här så var jag nere med ett gäng och kollade den gryende demokratin och drack öl och vodka. I Gdansk var det grått och inga uteserveringar, men ändå ett hopp. Vi pratade med ryssar som sa att de var hatade, fast de inte gjort något Och senaste gången var när han som i bloggen kallas mellanbror fyllde sex år. Han ville sova på en båt och det fick han
Och nu är jag här igen. Däremellan har jag hittat andra vägar till Polen, för här har jag varit mycket. Jag har hängt med från tvåtaktsbränsle och rödbetssoppa till europeisk normalisering och Cafe kedjor, ensam eller med barn eller kärlekar. Jag har kyssts i Polen och hållt barn i handen och beställt fel mat och blivit blåst på pengar och Polen har varit mitt näst starkaste resegift, eller kanske tredje efter Israel och Berlin. En höst satte jag mig i en föreläsningssal i Lund och började studera polska. Men det kom ingen vart. Det var en sån där Andersgrej. En impuls. Höstlöven klibbade mot marken och jag cyklade från stan där jag bor till stan som är som ett enda bibliotek. Lärde mig inte värst mycket. Men här på färjan kan jag i alla fall be om ursäkt och beställa kaffe. Och vi rör oss ut på havet. Vattnet, mitt element. Snart ska Ystad torna upp sig framför oss och snart är det tvättider och normalitet. #öst19 är över. Jag bär med mig övergivna radiobilar i Pripyat, blickar ut genom smutsiga fönster på bussar och tåg, löpturer i fem olika länder, möten på bussar och rundvandringar, nyfikenhet och försök att förstå. Och som en sammanfattning av allt: när Roxy och jag plockade söta plommon från träden utanför regeringsbyggnaden i Tiraspol.
Och nu är jag här igen. Däremellan har jag hittat andra vägar till Polen, för här har jag varit mycket. Jag har hängt med från tvåtaktsbränsle och rödbetssoppa till europeisk normalisering och Cafe kedjor, ensam eller med barn eller kärlekar. Jag har kyssts i Polen och hållt barn i handen och beställt fel mat och blivit blåst på pengar och Polen har varit mitt näst starkaste resegift, eller kanske tredje efter Israel och Berlin. En höst satte jag mig i en föreläsningssal i Lund och började studera polska. Men det kom ingen vart. Det var en sån där Andersgrej. En impuls. Höstlöven klibbade mot marken och jag cyklade från stan där jag bor till stan som är som ett enda bibliotek. Lärde mig inte värst mycket. Men här på färjan kan jag i alla fall be om ursäkt och beställa kaffe. Och vi rör oss ut på havet. Vattnet, mitt element. Snart ska Ystad torna upp sig framför oss och snart är det tvättider och normalitet. #öst19 är över. Jag bär med mig övergivna radiobilar i Pripyat, blickar ut genom smutsiga fönster på bussar och tåg, löpturer i fem olika länder, möten på bussar och rundvandringar, nyfikenhet och försök att förstå. Och som en sammanfattning av allt: när Roxy och jag plockade söta plommon från träden utanför regeringsbyggnaden i Tiraspol.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar