Ingen kommer undan politiken. (Brasov) #öst19

Det är berg runt Brasov, men stan är platt och bra att springa i. Jag har laddat ner Eija Hetekevi Olssons sommar i P1 och det håller mig sällskap runt stan, medan morgonen gäspar och undrar vad som komma skall under dagen. Rumänien, P1 och löpning. En märklig treenighet, kan det tyckas. Engagerat prat om skrivande i Göteborgs förorter paras med transsylvansk sol och min andning.

Utanför den enormt fina stadskärnan är det östeuropeisk luggslitet och motorvägar som jag måste korsa med risk för hälsan. Men jag överlever även denna gång, som en katt med nio liv. Mina skor är ganska nya, det är bra svikt i dem och de var mig även runt Tjernobyl för någon vecka sen. På en gata går en romsk kvinna och sopar gatan med en sliten piasavakvast. Hon tittar på mig med förvånad blick. Mina fina skor, som ändå var på extrapris, kostar antagligen mer än hennes matbudget för en månad. Jag funderar på vad som är viktigt i livet, det ställs liksom på sin spets när en är ute och åker. För några är löpning och den egna livsstilen det som får fullt fokus. Medelålders människor jagar skuggan av sin flyende ungdom och ser till att det dokumenteras väl. Bygger sitt varumärke och får bekräftelse. Men att odla egot är inte att göra något för världen. Och du blir hur som helst äldre och en vacker eller regnig dag är du död. Det gör heller inget, så viktig är inte din person. Det som är viktigt är om du gör någon skillnad för andra. Visst löper jag med, som synes. Jag tar hand om mig. Men det är inte världsläget, det behöver inte nagelfaras och analyseras. Det är bara en motionsform.

Svetten lackar och min värdinna som hyrt ut vad som visade sig vara en lägenhet pratar på rumänska om något med mig. Kanske är det om löpningen. Hon har ett varmt leende och blåa nyfikna ögon. Men det är ändå mannen som är chef.

Senare på dagen slår jag mig ner på en uteservering på gågatan.

Jag: "Local beer, please!"
Servitris: "Tuborg, Carlsberg?"

Oh, the glory of globalisation. Roxy och jag pratade om det på vägen från Tiraspol till Chisniau, att det är samma musik, samma öl, samma H&M och samma längtan överallt. Fast det sista sa vi nog inte. Det tänkte jag nog bara. Här har unionen något att fundera på. Samarbete + att det vackraste och mest bestående är det som växer underifrån och upp. Jag minns vad Roxy sa i minibussen: "Jag kan lova att alla här har någon i utlandet som jobbar och skickar hem pengar. Rumänien och Moldova är Europas Norrland. Själv slapp hon bo hos sina morföräldrar, utan hade turen att hamna i London. Det var hennes vinstlott. I övrigt är det slående hur få som kan något utländskt språk. Sen jag tog tåget ut ur Polen har nästan alla i Ukraina och Moldova fått kommunicera med händer och penna. Nu i Brasov hör jag till och med svenska. Men det har alltid löst sig. Folk är trevliga. De full kommunicera. Jag har fått detoxa misstänksamheten mot andra människor, det som förgiftade så mycket i en annan del av livet. Senare på dagen ska en guide säga till mig att det är vad Transsylvanien står för. Kommunikation och mångfald. Hon ska upprepa det flera gånger. Går förbi synagogan. En israelisk grupp pratar högt och självklart. På väggen hänger den israeliska flaggan bredvid den rumänska. Jag ler. Samhörigheten mellan europeiska judar och Israel är självklar. Judar vågar skratta högt och ta plats, eftersom de har någonstans att ta vägen om så skulle vara. Ute på gatan igen ser jag hur min, tydligen, inbyggda stegmätare säger att jag överträffat mina stegmål med 247 procent. Jag måste vara en lyckad människa.