22 september 2019

Lidingöloppsväder

”Det är lidingöloppsväder”, tänker jag när jag hoppar av cykeln ute på Bulltofta och tar en klunk vatten och gör mig beredd på att sätta sulorna i femmans grus. Lite senare under dagen ska det gå över i sensommar, men där och då är det den där tunga doften av jord. En ung kille rullskidar förbi med stort besvär och dålig koordination. Det är väl första söndagen i mars som hägrar.  Skulle själv vilja ge mig på det där någon gång. Så trampar jag iväg uppför den första backen som är en kickstart om en springer rundan motsols. Benen får spö direkt. Älskar det. Saker ska kännas.  Lidingöloppsväder är det och jag tar mig i tanken ut till den där ön och folkrörelsen och alla tuffa backar och doften av liniment och höst. Funderar på om det är tre eller fyra gånger jag startade. Tre, tror jag. Och de hänger ihop med olika delar och epoker i mitt liv. Första gången var jag där med någon som jag aldrig borde varit med, men gjort är gjort och blir inte ogjort. Sprang på en bra tid och firade med pizza på Stora Essingen och sov hos någon bekant på en madrass på golvet. Mina ben var möra och sinnet tungt. Något var fel, fast jag hade sprungit fortare än jag någonsin skulle komma att göra. Mötte min syster där ute och även hon sprang. Vi highfivade och de vi var där med då är historia. Sen var det den där gången jag bröt. Av-blocket skojade med mig och jag hamnade i tältet bland de skadade och förstod ingenting. Det var ett nederlag, men utan nederlag lär en sig ingenting. Två år senare står jag med medaljen i hand. Sara och jag har peppat varandra och pacemakern styr där sinusknutan lever sitt eget liv som en alien i min kropp. Den helgen bor vi på Södersjukhusets patienthotell, det är billigt och vi får dela frukostmatsal och utsikten mot Årstaviken med nyblivna föräldrar. Babydoft och utsikt mot vattnet, livet kan inte bli mycket bättre. Vet inte om klyftan mellan mig och Sara var där redan då. Jag minns inte. Vi åt hipstermat ena kvällen, ni vet på ett sånt där ställe där de serverar blodpudding för 250 spänn och italienskt den andra. Så vitt jag minns hade vi det bra. Och jag hade återupprättat mig själv. Nederlaget hade blivit till seger, liksom. Stockholm är vackert på hösten. Min dotter var med oss ute på ön, min älskade mörkögda flicka och det är långt från här och nu på alla sätt och vis. Vi alla har det bättre nu. Saker faller på plats. Lidingöloppet får vara historia. Jag springer snabbt och bra i Bulltoftas konstgjorda backar. Långt där framme ligger målet. Sen kommer nya lopp och väder.

Inga kommentarer: