I februari 1989 vann jag en tävling som tidningen Arbetet arrangerade. Första pris var en resa till New York och vi fick vänta länge innan i kom iväg. Månader. Mer än ett halvår. På Svävarterminalen i Malmö hamn var klockan 12 när vi for iväg och dagens datum var den nionde november 1989. När SAS-planet Thyra Viking landade på Newark international var klockan 15.00 lokal tid. I Berlin var presskonferensen redan över, centralkommittens presstalesman hade med darrande röst sagt att de nya utresereglerna skulle börja gälla "sofort". Kommunismen var död, men det hade vi ingen aning om. Vi promenerade ner mot Times Square, som var fjärran från det tivoli det nu är, det var sunkigt och fullt med porrbutiker och drogförsäljning. Vi tog en burgare på en diner. Servitrisen undrade var vi kom ifrån och vi svarade "Sweden", men då hade hon redan gått till nästa bord för att ta upp beställningar. Och i hissen på hotellet såg jag mig i spegeln. Långhårig var jag, stora lockar och mina kinder var lena och jag tänkte på min lilla dotter därhemma. Sen vaknade vi till rubriker. THE BERLIN WALL CRUMBLES, skrek Post och Times sa ungefär samma sak, fast med mindre bokstäver. New Yorkborna gick på sina slitna streets och avenues och undrade om deras system och land vunnit nu. Jag gick ut ensam tidigt på morgonen och det låg folk i pappkartonger vid nedgångarna till subwayen och i Central park. Saker var inte entydiga. Ett hus inte långt från hotellet hette Trump tower. Det var nån slags obskyr fastighetsmagnat som låtit bygga det. Längst upp på Manhattan låg Harlem, men dit vågade ingen turist åka. Det var några sköna dagar i New York. Utsikten från World trade center var fantastisk.
När jag kom tillbaka till Sverige gick jag in till centralen och bokade en ny biljett, denna gång till Berlin. Alla en kände åkte ner och hamrade på muren och ibland lackade den sysslolösa DDR-militären ur och tog stämjärn och hammare från folk, men för det mesta struntade de i vilket. Allt var ändå vunnet och förlorat. Jag drack öl ur stora sejdlar och det var liberalismens totalseger och alla prognosmakares polarnatt. Vänsterfolk försökte sig på tanken att tro att DDR skulle välja någon slags mjukiskommunism, men de ville ha Mercedes-Benz och Currywurst, de var inte finare än andra.
Trettio år senare har jag fått något skit i ögat. Fredagens aktivitet är inställd och jag har lånat några böcker och köpt choklad. Jag ser mig i spegeln i en annan hiss, den hemma i huset där jag bor. Mitt hår är sex centimeter kort, mitt ansikte bär en viss patina och min lilla dotter är vuxen, precis som hennes tre yngre bröder. Jag har haft en svacka i livet, men är tillbaka. Liberalismen hade visst inte vunnit ändå. Ingen vann, men många förlorade. Världen har snurrat i samma takt som alltid och det regn som föll på mig första kvällen i New York är samma vatten som fanns på dinosauriernas tid och samma vatten som i min kran hemma på Möllan. Ekologin är det som sätter ramar och skapar system. Det ordnar sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar