Jag tänker att jag är född att springa när jag tar mig ut till Bulltofta och sätter skorna i marken. Hittills har jag aldrig blivit skadad av löpningen, knän och vader och vad det nu är som kan gå sönder håller. Men idag går det segt och i backen blir jag omsprungen av en man med något vilt i blicken. Han tittar på sin klocka och minns sina inövade steglängder och träningsprogrammet som han googlat fram. Jag tänker att du är ändå typ 45 och fast du är yngre än jag, så blir du aldrig ung igen. Och det är inte VM du ska vara med i, utan möjligen Midnattsloppet eller så ska du ta en tur till Lidingö om en månad. Jag har också varit där. Det bet bra i Aborrbacken och Karins backe och senaste gången sprang jag som revansch för den gången jag bröt. Sara och jag kompade varandra under helgen och min dotter som då bodde i Stockholm var med ute på ön och plockade höstlöv och kände doften från jorden. Mannen som springer om mig har vågor i håret och jag lider med honom och hans jakt på sin förlorade ungdom. Själv springer jag som en pensionsförsäkring. Jag vet att jag är 55. Det är helt lugnt. Jag fick chansen att komma tillbaka till livet efter min nära döden-upplevelse och bestämde mig för att fortsätta leva. Löpning är både antidepp och ett tillfälle att lyssna på den där podden. När jag kommer tillbaka till minigolfbana ser jag hur den där mannen står och kollar i sin telefon. Hans flickvän står bredvid, lika matchande klädd i Stadiums allra finaste outfit. Jag ler och låser upp min cykel. Jag ska ta choklad och två glas vin som återhämtning. Googla det, ni.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar