03 november 2019

Malmö är inte Skåne

Malmö är en stad för respektlösa doers som förändrar världen i handling. Det är här den svenska arbetarrörelsen föddes och här påverkade Miljöpartiet mer än på de flesta ställen där vi varit med och styrt. Än idag kan MP få skit för beslut, trots att stan nu styrs av S och L. Förutom under några efterblivna år i skiftet 70/80, så har det alltid varit Sveriges roligaste stad att leva i, skulle jag gissa. Att bo i Lund är som att bo på biblioteket , att bo i Göteborg är att bo i ängslighetens museum där hamnkranar som aldrig kommer att användas mer är jätteviktiga att bevara, medan moderna system för kollektivtrafik motarbetas. I Stockholm bor den formella makten och stan har mycket medvetet lyckats tömma sitt centrum på roliga människor, eftersom det kostar för mycket för vanligt folk att bo mitt i stan. Här finns det Göteborg och Stockholm saknar. Min stadsdel Möllan har ingen motsvarighet någon annanstans i landet. Här bor hipsters och skummisar, vänsterfolk och troende muslimer. Här finns kinesiska affärer där jag inte känner igen hälften av varorna och stöl-ställen och grillhak. Den stora bockkranen såldes när den inte behövdes längre och istället byggdes ett på alla sätt skruvat hus. Allt är nära här, rika och fattiga bor nära varandra, om än på sitt sätt i olika världar. Men vad ni än tror, så ligger Malmö inte i Skåne. Vårt ansikte är vänt mot havet och inte mot åkrar och inskränkthet. Skåne är det som finns runt omkring, den sorgliga jakten på identitet och sammanhang som gjort det en gång koloniserade och brutalt försvenskade landskapet till det dåligt maskerade nazistpartiets hemmabas. Resten av landet skakar på huvudet. När ett skånskt fotbollslag spelar norr om Hallandsås, så är det standard att motståndarsupportrarna ropar ramsor om att Skåne borde skänkas till Danmark. Medan folk i Sjöbo och Svedala ylar högt, som inavlade vargar i värmländska skogar, om hur supersvenska de är.
Och såklart inte alla. Och såklart inte alltid. Några av mina finaste vänner bor på otippade ställen i myllan. De finns, precis som det finns rötägg i Malmö. Men för att påvisa något behöver jag generalisera en smula. Nu läser jag och hör om att människor i Malmö skulle vara så oerhörd rädda för att bli skjutna eller sprängda i luften. Det där tror jag inte på. Malmöborna är inga räddharar. Ingen av oss gillar våld, eller i varje fall få, men vi vet att det är gangsters som skjuter varandra och inte några Hamasmissiler som dimper ner lite var som helst. Vi kommer att gå upp i morgon och cykla till jobbet som vanligt. Vi kommer att äta falafel och dricka kaffe och se Mikael Wiehe och Fredrik Gertten gå förbi utan att bry oss. Vi gör det vi ska göra. Vi tog på oss att vara pendlingskommun till Danmark och en stor mottagare av flyktingar. För det får ni andra betala oss fem miljarder om året. En fair deal. Vi får nära till Danmark och billig falafel och flyktingarna slipper bo bland hillbillies eller i sorgliga bergslagkommuner där incels går och väntar på att bruket ska öppna igen. Denna stad är som en människa, den har hjärta, den har själ. Men Malmö är inte Skåne.

Inga kommentarer: