Satt en dag och pratade med en vän som jag hade då. Vi kan kalla henne D, för det var första bokstaven i hennes förnamn. Hon hävdade att det fanns en eneste en i varje människas liv och den skulle en hitta. En signifikant annan, som väntade på just dig. Det hade hon gjort, ville hon mena. Jag ville inte regna på hennes parad, men ändå påstod jag motsatsen. Den finns säkert tio tusen människor bara i Sverige som du kan leva i hygglig tvåsamhet med, menade jag, även efter att förälskelsen har lagt sig, om det nu är det du suktar efter och det är vi ju fostrade att göra. Vidare påstod jag att den du kanske önskar och tycker dig passa med när du är 18, inte är den du passar med ett antal år senare. Om du ens ska vara tvåsam i gängse mening, det finns rimligen invändningar mot den normen som är relevanta för en del av oss. Med den utgångspunkten skulle jag kunna benämna mitt livs kärlek so far: Annika, Malin och Sara, för att för enkelhets skull nämna dem jag bott med. Det kan finnas andra vars eld flammat väl så högt, men vi kan lämna det därhän. Det finns också detta med att mitt hjärta möjligen varit på ett annat ställe än min kropp emellanåt och då är det väl det som räknas, tänker jag. Själens otrohet, om en nu lovat någon annan människa exklusivitet i ett svagt ögonblick, är så väldigt mycket mer än impulser som placerar ens kropp på platser en inte från början tänkt sig. En kan lova så jävla mycket. Tror vi ska vara försiktiga med det. Folk har en tendens att ta det där på allvar. En dag vid en sjö i Schweiz fick jag ett löfte om att jag alltid skulle vara någons vän och förtrogne. Det föll en sten från mitt bröst vill jag minnas. All in vain, för idag, denna natt, är den personen inte min vän, knappt ens bekant längre. Vad hen gör nu har jag ingen aning om. Det senaste jag såg var väl riggade instagrambilder om hens fantastiskt lyckliga liv med kulinariska sensationer och strukturerad träning. Allrid övertygar det någon. Annars är det nog så att vi tar för stora ord i våra munnar, blir väl grandiosa i ögonblicket när vi talar.
However, ditt livs kärlek är inte någon annan människa. De är som sagt utbytbara. Försök däremot att byta ut dig själv, så ska du se hur det går. Du är dina val och handlingar som du måste leva med. Din själ, fjättrad i en kropp som du för det mesta är missnöjd med och försöker korrigera på olika sätt. Men, vet du, det går att välja om och göra nytt, för gjort är gjort och historia. Gör det istället för att söka förlåtelse. Tusen är de saker jag omvärderat. Det vore en skam om jag inte gjort det. Jag har genom livet varit för socialism, emot EU och emot sionismen, för att bara nämna några saker, som närmat är genant att medge. I kortare eller längre perioder, men ändå. Jag har ändrat mig. Inget konstigt med det. Därmed har jag nog svarat på frågan vännen Rasmus ställde på Facebook. Livet går vidare, du lever så länge du lär dig, typ. Värderingar förändras med dig. Alla är utvecklingsbara, men den enda jag kan ändra är mig själv.
Ja, det är mig själv jag ska se i spegeln och vars kärlek jag måste förtjäna. Det sliter jag med. Hon som en dag skrev ett mail till mig, som så vältajmat kom i min box samma dag som jag typ lämnade den tyngre partipolitiken och påstod att jag led av narcissistisk personlighetsstörning hade för sig att jag visst redan lyckats med det där. Att jag liksom såg andra som bihang som liksom skulle förtjäna mig. Men det jag varit upptagen med är snarare skuld och känslan av att inte duga. Men det får vara färdigt med det. Du är ditt livs partner. Jag är min. Försök att stå ut med det, så ska jag. Välj och välj om. Formulera dig, gör saker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar