Ingen kommer i min närhet som stänger in och stjäl

Nere på Åhléns skivavdelning spelades den om och om igen. Och jag lyssnade och lyssnade. Sen gick jag hem och ringde min vän.
"Har du hört Lundells nya? Vad heter den nu igen?"
"Öppna Landskap?"
"Ja, den."
Sen tystnade vi och det hördes ett vinande ljud i ledningen. Vi var unga och musikintresserade, vi visste att detta var ett moment. Som första gången en hörde punk, som när min mamma hörde Elvis 1956, som alla de där ögonblicken som de flesta kan relatera till. Även för en notorisk läsare som jag kickar det till som allra bäst när det sjungs och kompas. Nu är den där låten aningen söndersjungen, men på kvällen den 24 augusti 2019 tar han som skrev låten tillbaks den. Han tonar ner komp och låter orden dominera. Det är klokt. En smula ödmjukhet är att rekommendera. Friheten att vara den en vill vara är större än då för 37 år sedan, men hoten är också större än någonsin. Du får inte röka på uteserveringar, men det sitter måttligt maskerade nazister och styr i skånska kommuner. Moraliserande politisk korrekthet skymmer ibland sikten. Och ett halvt liv har passerat. Jävlar, vad jag har fått uppleva. Och det är inte slut än. Mina sandaler är slitna av rastlösa turer upp och ner mellan toppar och dalar, över gränser och längs ändlösa gator och genom parker. Och när de är utslitna köper jag nya. Om och om igen, år ut och år in. Ulf Lundell sjunger om längtan och hjärtesorg, men också att vi ska gå ut och vara glada. Och ingen kommer längre i min närhet som stänger in och stjäl. Det har jag för all del inte levt helt efter under alla dessa år, får jag erkänna.
Och på spårvagnen bort pratar en i min yngstes ålder om att en gubbe som heter Uffe just spelat på Trädgårn. Hennes kompis vet inte vem det är. Allt är som det ska.