Det här är Polen som jag minns det, tänker jag när jag kliver av bussen i halvdunklet i Katowice bland fyllon och unga som drar runt, bilar som kör fort på gator gjorda för stridsvagnsparader. Det förstärks också när jag kommer till stället där jag ska sova. Mitt rum är stort som en garderob. Det luktar illa. Tillbaka till sunket. Men det räcker att jag går runt hörnet på torget, så är det full hipsteruppställning och på en uteservering kan jag beställa en maträtt som heter "Israel" till min röda öl. För det är visst röd öl som är den här resans dryck nummer ett.
Katowice kommer att överraska gång på gång även efter att jag sovit gått i det äckliga rummet och inte ätit de mögliga mackorna som var frukosten. Det finns gågator, bra museer och en hel underbar hipsterstadsdel; där det förr bodde kolgruvearbetare som åt tung mat är det nu konsthantverkare i skägg som dricker konstigt kaffe och grumlig öl. Och jag tycker om det, även om proletärromantik är lagom fräscht. Katowice är också fullt av röda spårvagnar som ilar omkring som blixtar när ösregnet kommer. Jag tar en vagn och ser var jag hamnar. Ut ur stan förs jag, till buckliga stenlagda gator och folk som stirrar på mig. Det är fint. Jag tål att synas. Inspektera mig ni, det här är vad som finns. Mer spännande är det inte, ändå har jag en sån lust att uttrycka mig, att synas, att visa att jag finns. Och jag tänker på alla spårvagnar som jag åkt med, blå, gula, röda och gröna, på denna resan och på andra och alla fönster jag sett ut igenom och jag förstår att det är dags att åka hem nu.
Sabbat hela veckan under olika namn since 2005. Sanningar och överdrifter, kärleksförklaringar och en smula avsky
06 augusti 2019
Factory (Katowice) #öst19
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar