Både John och Paul behövs

En i ledningsgruppen för mitt förskoleområde sa någonting om att varje onsdag när de har lunch på förskolan där jag jobbar, så blir det diskussion om ett eller annat, efter att alla engagerat sig i frågan om var mina nycklar tagit vägen. Hon sa det mycket vänligt, ett enkelt konstaterande helt enkelt. Och hon har rätt. Jag förlägger allt, särskilt mina nycklar och på jobbet som har fler låsta dörrar än en genomsnittlig kriminalvårdsanstalt, så är det svårt handikappande. Och när jag pratar så pratar jag om något. Är jag nyfiken på en person så blir det rena rama intervjun. Diskuterar jag så handlar det om något. Vädret intresserar mig inte, däremot klimatfrågan. Det gör att jag kan verka plump och närgången. Para det med en explicit humor full av göteborgska ordlekar, så blir det inte alltid bra. Kanske är det fel sätt att vara på. Men jag har aldrig haft behov av att vara populär eller kompis med många. Leva och låta leva räcker långt. Där är jag så olik vissa vänner. En vän blir kompis med alla han möter. Där jag gäspar och vill gå vidare stannar han och nätverkar en stund. Min rastlöshet orkar inte med sånt som inte intresserar mig. Och jag tror att vi har olika missioner i livet. När vi pratade om normkritik på senaste verksamhetsutvecklingskvällen på jobbet (bara det jävla namnet, liksom) så sa jag att konsensusnormen var förödande. Det är motsättningar som utvecklar världen, inte den förbannade samsynen som hela tiden eftersträvas. Jag är född till att ställa saker på sin spets och min vän är född till samordnare. Beatles är världens bästa band genom tiderna därför att John och Paul var olika och när dessutom George växte som musiker och låtskrivare så förstärktes det. Vem som är vem av mig och min vän får ni själva räkna ut.