Like a hurricane (Debrecen) #öst19

Går upp mitt i natten för att ta fakirtåget till Wien. 04.00, men staden sover inte helt, en bildörr slår igen och någon kör iväg. Annars är det tyst, inte ens spårvagnarna går. Jag är utsövd för att vara mig. Den gör resformen passar såna som jag, för jag är kräsen när det gäller resor, när jag försökt att stanna en eller två veckor vid en strand, så har det krupit i benen redan efter någon dag. Detta är jag. Rastlösheten och obehaget när en känner dammet växa. Få platsar vid min sida i det här sammanhanget, men de finns. Vet ungefär vem jag skulle kunna tänka mig att ha här vid min sida denna augustinatt. Jag går nerför gatan i dunklet. Två män i 35-årsåldern i shorts och tröja går mitt i gatan och pratar ungerska och på trottoaren nere vid det nationalistiska monumentet möter jag en man i fiskartröja och basker. Nattens människor är osminkade eller så har mascaran smetats ut efter att en testat att leva lite. Det är väl därför jag dras till natten. För, oss emellan, de mest spännande sakerna händer i mörker eller svagt ljus. Ser på en skylt att Jyväskylä är vänort till Debrecen. Det känns som ett långskott. Mycket finns i Jyväskylä, men knappast två synagogor, resterna av ett ghetto och spårvagnar och den där märkliga fontänen. Kanske finns även där ett nationalistiskt monument, sån skit verkar ju finnas överallt och så liknar ju språken varandra. Från Jyväskylä kom en oerhört skön människa som jag hängde med under ett dygn i Tirana förra sommaren. Hon var en like på flera sätt. Undrar vad hon gör nu?
Debrecen var en klassisk stopover, inget som ger det där stora intrycket, även om sånt dyker upp där en minst anar det. Neapel förra året var staden mellan sevärdigheterna, men det visade sig att det var själva staden som stannade i mitt hjärta.
Nere vid stationen lämnar den första spårvagnen för dagen sin hållplats. Trötta människor går in i stationsbyggnaden och jag går till en automat och trycker fram en mugg kaffe. Det ligger en lång resa framför mig.