Mormor 111.

Vid ett tillfälle frågade jag mormor om vad som egentligen hände med morfar. Hon svarade som det var, att fartyget han jobbade på sänktes av en tysk torped. Sen sa hon att hon inte ville prata mer om det och det respekterade jag. Så var det ämnet ur världen och förblev så i ett antal år. Mormor finns i mitt bakhuvud när jag jobbar med att utmana normer. Idag hade det varit en axelryckning kring att det bodde en ensamstående ogift mamma på Stora Badhusgatan 28A. Vi har kommit en bit på väg. Det är bra, men det räcker inte och det är dessutom en backlash av guds nåde på gång. Jag funderar på vad hon skulle säga om att en man född 1979 vill återvända till en Sverige han känner igen från förr. Det var ett Sverige där min mamma fick växa upp med hotet om att bli omhändertagen bara för att mormor var ensamstående, ett Sverige där mormors äldsta levande barnbarnsbarn skulle placerats på institution i tonåren och varit kvar där ännu. Mormor skulle nog inte förstått det där. Hon var inte någon politisk person, men hon såg hur Sverige blev bättre och bättre. När mina föräldrar 1959 flyttade ihop utan att vara gifta så sa hon att det var bra, för en känner inte någon förrän en ätit frukost ihop. Det fanns en progressivitet hos mormor, med tidens mått, som inte var bildad eller chic, utan bara självklar. Hon skulle skakat på huvudet åt ebbor och jimmisar och undrat vad som farit i huvudet på ungdomen. Jag älskade min mormor. Hon var välfärdssamhället i min tidiga barndom. Hon var världens genom tiderna snällaste människa. Utan henne hade jag bokstavligt talat aldrig suttit här. Utan henne och många andras lågmälda arbete skulle det inte finnas något för blåa och bruna att riva ner. Idag skulle hon fyllt 111, men ingen blir så gammal. Ingen minns, men många tror sig veta.