Bus stop (Chisniau) #öst19

Först stannar bussen mitt i natten för att den ukrainska polisen ska kunna samla in och kolla våra pass. Oklart varför. Vi är ju på väg därifrån. Bussen står en lång stund. Sen rullar vi vidare och in i Transnistrien, som inte ens finns i världens ögon. Där samlas också passen och det tar ännu längre tid. När jag får mitt pass, ser jag att det gjorts ett transitvisum till var och en av oss. Någon har alltså suttit och skrivit in våra uppgifter. Ambitiöst, eftersom det visar sig vara några få kilometer, bara innan vi är inne i riktiga Moldavien. Där stannar vi igen och får gå av bussen. Nu ska vi registrera vår närvaro i landet. Inte få inresestämpel, för usch och fy, Transnistrien är ju inget land. Sen sätter vi oss i bussen och åker vidare. Vägen är som en skogsväg, men så har det varit hela natten. En är liksom van. Så är vi inne i Chisniau, till slut. Bussresan är över. Men alla busstationer här och på Balkan, ligger långt från centrum, där trottoarerna är spruckna och det säljs däck och farthållare. Jag går och går och går. Kollektivtrafiken i den här delen av Europa är för de som inte har råd att ha bil. Det märks verkligen. Bilens ställning är ohotad här. Der är som på sextiotalet hemma. Inne i stan är det tyst. Här får en ingen feeling av huvudstad. Det är lite som en mellansvensk storstad. Jag hinner utnämna den till Europas tråkigaste huvudstad och visst är det på sina håll stalisnism, breda gator och stora palats, men i kvarteret där jag bor kantar träd gatorna. Det är som Tel Aviv på något sätt. Skugga och vackert.
Går en lång runda på kvällen. Biltrafiken har dämpat sig en aning.
Det hörs sång från katedralen, så jag går in. Prästen står och sjunger och menigheten gör korstecken. Det är stämningsfullt och fint. Sen öppnar prästen en dörr i ikonostasen och går in. Ut kommer istället en liten pojke. Jag vänder och går mot hotellet igen.