Back in the USSR (Transnistrien) #öst19

Trådbussen mellan Bender och Tiraspol är full med soldater och några få andra. När de hör att Roxy och jag pratar engelska så tittar se på oss. Nyfiket, inte alls misstänksamt. Jag ber att få ta en bild på dem och de svarar ja och posar villigt. Om några månader kan de vara i Ukraina vid fronten. På andra sidan, med sina ryska bröder. Roxy (som egentligen heter något annat, dock inte Roxanne, vill hon påpeka) berättar att transnistriska soldater ofta anmäler sig frivilligt till kriget. Men nu står de och leker och posar på bussen. De är bara barn. Roxy berättar om att de ibland bjuder ut henne. Vi talar lite om PTSD och hon skakar på huvudet. Nej, det är inte aktuellt. Roxy är en som ska komma någonstans i världen. Hon är ingen krockkudde för någon krigsskadad man.
En kvinna börjar prata med Roxy, som översätter till mig. Det visar sig att hon har familj i Israel och vi pratar lite hebreiska med varandra.   Så uppstår möten där en minst anar, på en trådbuss i en utbrytarrepublik, som väl i praktiken är en sov... rysk koloni med quislingregering. Överallt vajar den ryska flaggan bredvid den transnistriska. Vi fattar budskapet, förstår vem som bestämmer. De fredsbevarande ryska styrkorna.
Och oligarken som äger bensinbolaget, spritfabriken och fotbollslaget och har ett huvudkontor som ser ut som ett slott. Det ska vi också passera. Det är en het dag. Torr och varm. Roxy och jag plockar plommon från träden vid regeringskansliet och de är sötare än ett lekande barn och mogna som en människa som sett en del. En bit mänsklighet i det absurda. Sen tar hon en bild på mig och Lenin. Det är ju såna bilder en ska ta här. Och på marknaden dignar det av skördetidens goda. Roxy påpekar hur billigt allt är. Ja. Och här pratas bara ryska. Jag frågar om det  och Roxy svarar att det undervisas i "moldaviska" på Tiraspols universitet, trots att något sådant språk inte existerar. Det är rumänska moldavier pratar. Allt annat är bara hittepå. Hon fnyser. Som de flesta unga moldavier är blicken riktad mot väst. En kärlek, inte alltid så besvarad. Och vi kollar på andrahandsaffärer där närmast medellösa kan klä sig i Tommy Hilfinger och en kille går omkring i en tröja där det står "Well hung contest". Min blick hamnar där den inte borde, men jag tänker att han nog inte kan engelska. Roxy bara ler och skakar på huvudet.
Så äter vi lunch i kantinen på busstationen där tiden stått still och även priserna. Här är inte mycket att hämta för en vegetarian, men det blir bra ändå. Roxy verkar känna alla, men det är nog bara som folk är trevliga och nyfikna, för det är de. En kunde tro annat. Men jag tänker lite som med det där som de kristna säger om att bara den som (hjälp mig, Johanna) tar emot himlen som ett barn kommer in där. Var den nyfikna person du är, så hittar du vägar (nu ville autocorr skriva "bögar", och jo, det kan en ju också hitta) att kommunicera.
Vi kollar in allt och sen tar vi en minibuss tillbaka till Chisniau. Svetten lackar och huvudet kokar. Roxy visar mig ett ställe där det serveras lokal craftbeer. Ett moldaviskt hipsterställe. Hon ser vem jag är. Vi säger hejdå och jag lovar att promota henne i bloggen.