Del 5. Sanna (Nyårsafton, Åre 1983) #tiolåtar

Det är rätt easy-peasy att vara pappa för det mesta. Man kan lugnt sitta och skriva härliga kärlekslåtar till sina barn och om man deltar aldrig så lite i det dagliga och nattliga vällingvärmandet, så är man ändå king. Som ensamstående pappa är man en hjälte i Nelson Mandela-klass, skulle jag säga och ens trapphus fylls av tindrande kvinnoögon. Du är inte som alla andra, liksom. Det är så tröttsamt.
Ändå är det härligt att höra den där låten. Just sådär var det att titta på sitt sovande barn, man fantiserade om vad det skulle bli av dem, förhoppningsvis minus de förströdda sexistiska orden om att hojta åt pojkar som flörtar med ens dotter. Så växer de upp och blir vad helst de månde välja. Har du tagit ut din föräldraledighet, så mister du dem aldrig, har du varit en bifigur, en Lisebergsfarsa eller supit skallen i bitar så förtjänar du inte den kärlek du troligen ändå får, om än på distans. Jämställdhet är att dela lika i praktiken, döm inte dina barn till saknad och inte dig själv heller.