26 juli 2017

Del 6. Flickan och kråkan. #tiolåtar

Det är typiskt att det var hon som fick springa på sina taniga ben och reda ut saken. Helt plötsligt låg han ju där, död i köket. Ihopfallen, borta för alltid, i himlen eller nere under jorden, vidare i det ekologiska kretsloppet eller hur man nu väljer att formulera det. Hon fick ta det, arton år ung fick hon bli vuxen och ta ansvar. Man måste det man måste. Och hon såg sig i den här sången, hur hon sprang för livet. Men det var fan ingen kråka som dött, det var vår farsa som låg där, stel och död och för alltid tystad, farsan, han som skulle skydda henne mot allt ont och ibland gjorde det väl nitiskt.
Hon skulle ju inte ha behövt ta i det där, hon som kom till oss för att få det bra, hon som lärde oss andra i familjen att blod och vatten har samma densitet och att relationer och kärlek är allt som betyder något.
Men så var det. Vi andra var någon annanstans då. När det väl gäller så är man ofta ensam. Och man hoppas och tror att det inte ska vara för sent.

1 kommentar:

Beatrice Ritzman sa...

Tack, tårarna rann när jag läste det ❤️