John McEnroes ilska och min nya tröja

Jag går på biodejt med Sara och ser filmen om Björn Borg, Sveriges genom tiderna största idrottare, i konkurrens med andra, Sarah Sjöström, inte minst.
Björn är ett under av precision, koncentration och vilja. Ett unikum. Men det är John McEnroe som jag hejar på. Förlåt, men så är det. Hans ilska och utbrott känner jag igen mig i. Vi är såna som vandrar genom tårar och ilska, tills vi nödtorftigt lär oss att hantera oss. Jag ser på Sara i biosätet till vänster om mig. Hon nickar. Inget behöver läggas till eller dras ifrån mellan oss, vi känner varandra som ler, långhalm, Bonnie, Clyde, Svenne och Lotta eller vad ni vill.
Nu får en lära sig att tygla sig i livet, träna och bli lågaffektiv. Det kan jag vid femtio plus. Utom när jag två gånger håller på att bli påcyklad på trottoaren när jag är ute och springer, då brakar det lös.
Ja, var och en är sin typ. På min nya tröja står det Våga vara annorlunda, fast på tyska och då blir det en ordvits med mitt namn. Jag tycker det är ganska kul. Andra not so much. Men när jag har den på ett möte om parkeringsstrategi som blir budskapet ofrivilligt självuppfyllande. Alla ser mig. Lindrigt talat och några ler med och andra åt. Det är inte alltid gott att avgöra. Jag tänker på det där med att både vilja passa in och sticka ut. Mer än halva livet har gått. Jag har inte löst det än.