13 augusti 2017

En varg söker sin flock

Hösten kändes i min näsa när jag sprang idag, det var första gången för i år, men det kommer att bli mer, det vet jag. Mer och mer tills alla löv ligger på marken och kylan får dem att se ut som frosties.
I nästa vecka startar allt; möten, inskolningar och planeringar. Men ingenting blir som det var. Om tre veckor flyttar Sara och vår lägenhet står visningsklar och redo att säljas. Det är sorgligt och nödvändigt. På jobbet slutar några av mina best buddies. Det är trist som fan.

Sen drar nomineringsprocessen igång och någon gång i början av nästa år vet jag om jag ska fortsätta med politiken.
Möjligen något tidigare. Allt förändras denna höst. Jag hänger inte riktigt med.

Alla gemenskaper jag någonsin ingått i har fallit och försvunnit. I grunden är jag en ganska ensam människa. Det är svårt att alltid längta efter trygghet, men aldrig föräras den. Jag har lätt att lära känna folk, men det blir nästan alltid som lustgas, flyktigt, hastigt uppflammande, men försvinnande. Jag fattar inte varför och Sara är såklart ett av få undantag.

Men min kropp vill inte riktigt finna sig i att allt tycks vara dömt att förändras denna höst 2017.
Idag när vi sprungit ut tillsammans, så var jag centimeter från att pussa Sara, när vi skulle skiljas åt vid parken som vi brukar, när vi satt och drack kaffe nu i eftermiddags smög sig gamla mönster av konflikt och skuld in, innan vi hann lägga ner det. Sara säger att vi är som Bonusfamiljen på TV, fast utan humor.

I politiken kan jag inte helt fatta att vi planerar vi för vår sista budget inom samarbetet och på jobbet kommer jag på mig med att prata metoder och strategier med folk som bestämt sig för att lämna.

Det är för mycket. Det är fan allt. Vart ska jag ta vägen och hur ska det gå till?

Jag vet. Det löser sig. Och en dag, inte långt från nu kommer jag igen att känna den där känslan av sammanhang och gemenskap, utan vilken man går under.
Eller?

Inga kommentarer: