Berlin. Igen.

Kurfürstendamm rullar på nedanför mitt fönster, Kudamm, där jag en gång satt och frös en natt sent i september med min gamla blåa ryggsäck, eftersom jag inte hade någonstans att sova. Klockan åtta öppnade ett frukostställe vi Bahnhof Zoo, det var jag och fyra fyllon som gick in och värmde oss och drack tyskt svagt kaffe. Muren hade just fallit. Jag gick sen i timmar och tittade i ingenmansland, som det kallats, jag och tusentals andra. Berlin är lager på lager av privata minnen och historia, allt vävs ihop. Jag minns alla jag varit här med, somligt finns i bloggen, annat ska vi nog dra ett streck över och minnas, men inte tala om. Men nu är aldrig bara nu. Den som uppmanar mig att leva i nuet, tror också att erfarenheter är meningslösa. Jag tycker snarare att en inte ska försöka operera bort sina ärr, utan tvärtom ha dem, känna på dem ibland, se dem som sina privata Denkmäle. Problemet med mig är inte alla minnen, inte heller att jag blir äldre, utan att trygghet och lugn är så tråkigt, att jag aldrig orkar stanna upp. Livet är en resa, för att travestera samtidens slitnaste kliché. Ibland går den till Berlin. Det kan inte bli för ofta.