Malmö, staden utan filter

Jag knyter mina skor och springer Nobelvägen ner. Det är en söndag i november och det pendlar mellan regn och mulet och inte ens dealarna i Jesusparken har kommit på fötter idag, trots att det är lunchtid, nästan tidig eftermiddag. Jag stannar till och tar en bild till Instagram. Utan filter, för Malmö är staden utan filter och det är därför vi älskar den så och troligen därför några avskyr den lika intensivt. Malmö är Sveriges New York, i alla fall som New York var innan Times’ Square blev ett Tivoli och Nina Persson köpte hus i Harlem. Lite oborstat blandat, kreativt och gott och ont inom synhåll för alla. Jag älskar den fina skyltningen på röda korsets secondhandbutik, men jag hatar av hela mitt hjärta knarkförsäljningen utanför och är glad att vi tar oss samman och åtgärdar det där med utomhusgalleri och mänsklig närvaro. Av någon anledning lyssnar jag på gammal country idag, det är sånt väder när en kan önska sig bort, drömma sig iväg och drömma om vajande majsplantor och cikadors sång. Nu spånar jag, för jag har lerig varit i den amerikanska södern, men det är så det så ser ut på film. Jag springer vidare och tänker att det nog fan är det där med möten och mångfald som är min stads tecken, allt ligger nära vartannat, fattiga och rika ser varandra och ingen tillåts glömma den andre. Jag är fylld av hopp för min stad, vi bygger och bygger och möts och skapar och till och med en sån här dag är jag en stolt Malmöbo, stolt över att min stad är så tydlig och rak. Nere i hamnen ligger det gamla tågfärjeläget övergivet, men snart ska folk bo och flanera här, det finns en framtid. I kommunfullmäktige, där vi satt två hela dagar onsdag och torsdag, så hotade en sverigedemokrat att lämna stan. Jag tänkte: Hej då. Ring om du vill ha hjälp att packa. Eller stanna, men jag förstår att det är svårt att vistas här för den som tror på enfald och likriktning. Min spelare i Sonyn lämnar countryn och går till punkens förlovade land, just som jag sätter sulorna i marken på Mariedalsvägen, lätt uppåt, förbi Kronprinsen mot Lorensborg. If the kids are united, they will never be devided, sjunger Sham 69 i sin sjuttiotalsfotbollsramseliknande stil. Just det. Håll ihop. I Malmö, staden utan filter. Precis utanför akuten på det som alla fortfarande kallar MAS så passerar en gul buss förbi. Här möts delarna i min kandidatur till en topposition till kommunfullmäktige, vård och trafik för att sy ihop Malmö med resten av Skåne, för gränser mår ingen bra av, inte ens osynliga. Så är jag hemma och trycker taggen mot plattan och min min port far upp. Inne i lägenheten har sonen besök av en vän och det spelas musik som jag inte förstår mig på. Han har just hoppat av gymnasiet och börjat jobba på Burger king. Han är malmöbo ut i fingerspetsarna och rör sig vant här i kvarteren och jag tror att det det där med filter inte ens är något han tänker på.