Hellre päron än lektioner

Min dag idag; jobb på förskolan mellan halv åtta och halv ett, sen raskt iväg till kommunfullmäktige och möte till halv åtta eller när det nu slutade. Det är så det kan se ut en och annan torsdag. Det ser också ut så att det påfallande ofta är osäkert om det går att bemanna upp för mig när jag är borta. Eftermiddagens vikarie hade visst gått fel och hamnat på en annan avdelning, fick jag höra idag. Behoven var säkert stora även där. Men sen kom hen visst rätt. Tur det. Det är svårt att rekrytera vikarier, trots arbetslösheten på femton procent i Malmö och ännu svårare att rekrytera förskollärare. I Malmö har också vår förvaltningsledning gjort det smarta draget att plocka hundra förskollärare ur verksamheten för att göra dem till halvchefer/byråkrater och bombat oss kvarvarande med blanketter och fylleriövningar. Minsta lilla promenad i parken ska riskbedömas och skitsnygga utvärderingar ska varje termin in och samla kilobytes. Det vill fan till att en är bra på sånt, för det är så en höjer sin lön i dessa dagar av kriterier och individuell lönesättning. Att plocka päron med ungarna på en ödetomt ger not so much cred, även om det är aldrig så mycket undervisning, som att lära barnen läsa och skriva inför ögonen på chefen. Men det är så vi gör idag och det Är bara helt ljuvligt. Gräset växer högt på ödetomten och fruktträden står där ännu, inklämda mellan järnvägen och bostadshusen på Ellstorp. Jo, jag vet att det är dåligt för min löneutveckling och fett omodernt. I know. Hade jag suttit i fler möten på jobbet, så hade Det lönat sig bättre. Men det finns det som är större än pengar. När den vigaste av ungar klarar att svinga sig upp i trädet och börjar plocka päron, så är det bättre än vilken NO-lektion som helst. Och när kollegan och jag säger "snäcka" i munnen på varandra så lär sig barnen att skal = snäcka, inget skal = snigel. Och detta med att leva i samklang med det levande, vara varsam med det gemensamma. Eller som vi säger med ett förlegat uttryck: solidaritet. Och också sånt som igår då barnen tränar sig på att samarbeta för att lyckas med hinderbanan i gympasalen, den som måste till för att de inte ska ramla i slajmet, ni vet ja, då känner jag att vi gör det vi ska. Och när en unge som varit tyst tills nu säger några ord, då uppfyller vi alla välformulerade mål. Leder ungarna till kunskapen. Om vårt insnöade fack kunde vara med oss på noterna där, istället för att bejaka en komplexfylld teoretisering och begreppsförvirring, så vore mycket vunnet. Vi behöver inte karriärtjänster, ökad lönespridning eller tramsprat om undervisning (vi undervisar hela tiden, samtidigt som vi gör annat). Vi behöver förskollärare på golvet som fattar sin mission och får redskap att utöva den. Hellre päron än lektioner. Hellre barn än blanketter.