Jag går omkring i mitt Pompeji bland ruiner. Nej, så illa är det inte. Men jag packar och slänger och resedagböcker från en annan tid dyker upp, handskrivna med berättelser från barer och passkontroller i ett Europa som var instängt. Resedagboken doftar som Lissabon gjorde på den tiden, nybakt bröd, avgaser och dålig dagvattenhantering. Och så espressomaskinens pysande, där jag sitter med min glödande penna i tjugoårsåldern, oprövad, med vingarna hjälpligt utfällda.
Det är inget jag saknar.
Saknar heller inte alla namnen på människor jag skulle skicka vykort till. De kom och försvann. Så har det alltid varit med mig. Jag ska återkomma till det.
Jag packar och vädrar snart ut alla lägenheters moder och det slags liv vi levde här. Två vänner som inte varit här tidigare tittade in igår och vi fikade och jag visade runt i tomheten. Vi satt och pratade om förhållanden, vi gör alltid det och jag försökte förklara var min sko klämmer, varför det aldrig håller. Det är något med drama och passion, med vågdalar och toppar, något med att konflikter och besvikelser alltid tar över, att skulden lägger sig som en hinna över allt vackert.
Jag har inte bara haft otur, har inte bara valt fel. Det kan vara något i mig, det måste vara något i mig.
Historien om mitt liv är historien om hur människor kom och försvann, försöker jag förklara. Namnen på vykortsmottagarna i resedagboken, vänner, de jag förälskade mig i och alla andra. Människor och lägenheter, drömmar, passioner och visioner, it all came and went. Nu samlar jag ihop mig, det går inte att ha det så här längre. En kunde alltid dra, byta jobb om en inte trivdes, skaffa något nytt och bättre. Sträva vidare eller helt enkelt fly.
Nu flyttar jag någonstans där jag kan bo resten av mitt liv om det behövs. Och ni som finns i mitt liv, jag ska göra mitt bästa för att behålla er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar