Byebye, sunk-ica.

Jag packar och fixar och Sara kommer över och vi demolerar alla soffors moder, ty den låter sig inte transporteras ut ur lägenheten. Äldstebror är också här och jag hjälper honom med några saker och sen går vi och äter. Till sist har alla gått till sitt och jag belönar mig med kaffe och dyrglass. Jag går till sunk-ICA och det slår mig att det kanske är sista gången. I mitt nya hemkvarter finns en annan ICA, så det lär bli dit jag går framgent.
På sunk-ICA är det som vanligt, skitigt golv, bra sortiment och ignorant personal. När jag kommer fram till kassan sitter detektiven i ettan och en kassörska som heter Elin i tvåan. Detektiven kallas så (av mig och Sara) eftersom han under en period hade för vana att smyga efter mig i butiken för att se om jag snattade något. Det gjorde jag aldrig. Däremot var vi troligen några av ställets bästa kunder. Vi var många och vi åt mycket. Med tiden övergick han från att bevaka suspekta kunder till att ragga på sina kvinnliga kollegor. Ibland sågs han även arbeta. Men nu är tiden av masskonsumtion från vår sida längesen förbi och när jag lägger upp mina två varor på bandet, hinner knappt erfara Elins tillstymmelse till leende innan detektiven frågar vad Elin ska göra i helgen. Hon svarar något mumlande. Sen berättar han att var i Möllan igår. Så uttrycker han sig. Elin ser lagom intresserad ut. Kanske är det inget grepp hon faller för. Hon kan säkert själv promenera de hundra metrarna till uteserveringarna på torget om hon vill.
Det är fascinerande med människor i serviceyrken som liksom pratar genom ens rygg. Tror kanske att deras jobb och liv skulle bli roligare om de bytte några ord med kunden. Men vad vet jag?
Nu är hur som helst vår långa relation med Sunk-ICA över.