Det som skriks om judar skriks också om mig

Jag kommer ihåg Jevgenij Jevtusjenkos dikt om Babij Jar. Han skrev att det som hände judarna också hände honom, för han var medborgare i Sovjetunionen. De orden formade mig. Jag var 17 och satt i skolbänken på Majornas gymnasium och blötsnön täckte grusplanen på på Karl Johans torg och till och med de vackra landshövdingehusen på andra sidan torget såg gråa ut i februaris livlösa dike. Det som nu kallas antirasism har följt mig sedan dess, ute bland folk, på jobbet och i politiken. Det sitter gjutet.
Jevtusjenko hade förstås fetfel om Sovjet. Varje försök att göra en utopi till verklighet slutar med taggtrådar och nackskott, det behöver vi inte orda mer om. Allt vackert växer organiskt underifrån. Det du kan göra är att så och vattna och redan det är mycket.
Och sår vi hat mot judar, kanske utan att ens mena något illa, så slutar det med våld och kanske död. Det jag sa i fullmäktiges talarstol för någon månad sedan om att vi förtroendevalda har ett ansvar för bilden av vår stad gäller lika mycket när det handlar om Israel och judar. När svenska politiker snackar om Israel på ett sätt som de aldrig skulle snacka om något annat land, så blir konsekvenserna att det skriks på torget om att döda. Det tredje steget vågar jag inte ens tänka på. Men det som skriks om stadens judar, skriks också om mig. Och det skulle vara detsamma om det gällde muslimer, danskar eller amerikaner. För jag är en äkta Möllanbo, malmöit och människa i världen. Som Jevtusjenko typ skrev.