Ömmar för de där pojkarna

Ja, jag ömmar för de där pojkarna. De som är störiga, utanför, ofta illa klädda och illa sedda, som gör bort sig, drar på sig skäll och inte passar in. Idag sa jag det igen till min chef. Vi satt i förskolans bibliotek och det var medarbetarsamtal, det var årets uppföljning av uppsatta mål. Och det var som om det drog in en virvelvind från då, från min allra första anställningsintervju, 23 år gammal satt jag den gången framför en föreståndare och deklararerade att jag valt mitt yrke för att göra skillnad för dem som har det sämst. Min mission förblev densamma. Jag mötte höjda ögonbryn. Alla förtjänar väl att ha det bra, sas det. Jo, alla gör det. Och några får det bara om såna som jag ser dem och ligger snäppet före, tar dem i hand och går balansgång eller bara sitter där med dem. Sånt som kanske inte genererar de snyggaste dokumentationerna eller vackraste pysslen att ta hem och troligen inte ger den bästa löneutvecklingen, för den får jag på helt andra ställen. Det får vara hur det vill. När mitt barnbarn sitter i mitt knä på pensionsdagen och frågar vad jag gjorde i livet, så ska jag kunna svara att jag gjort skillnad. Ibland blev det fel nåt så in i helvete, men bara den som pallar nederlag, kan se segergudinnan i ögonen. Jag tror att jag lyckats ibland och vet att jag faktiskt misslyckats ibland. Några vill jag inte veta hur det gått för, det skulle vara för jobbigt. Och i morgon står jag där igen och säger välkommen. Så bra att just du är här. Jag ser dig bakom din stökighet. Du kan lita på mig. PS. Jo, det kan vara flickor också. Men det är det väldigt sällan. DS