Det är tur att vi människor är olika, tänker jag när jag är ute och springer och passerar genom villaområden med carportar för två bilar och trädgårdar med gräsmattor klippta som golfgreener. Men är någras rätt till olikhet mer värd än andras? Och alla dessa kvadratmeter som medelklassen skaffar sig, vad ska de med all denna yta till?
Ja, vi människor är olika och så ska det förstås vara. Även om vi skulle bortse från att det är bilen, bostaden och biffen som det måste bli mindre av om vi ska klara klimatet, så är dessa tysta villagator en orgie i tristess. Knappt en unge ute, två eller tre äldre män med hundar, en annan som tvättar sin dyra bil och en cyklist som passerar, men i övrigt tyst.
Jag hade inte stått ut i många minuter.
Det är ett märkligt ideal. Och det kommer med ett pris.
För när jag kommer hemåt igen ser jag strömmen av bilar på min gata. Jag tänker att det är här de är, de som tröttnat på tristessen där ute i bullerbyn och jag förbannar att de kommer hit med sin jävla diesel och sina partiklar. Barnen i stan ska fan inte behöva betala för detta. Lev gärna ert carportsliv, men stå då för det och skita inte ner andras vardag. Eller ta cykeln till stan.
För jag tänker att det är här jag vill bo och leva mer klimatsmart, dra ner på köttet, men ännu mer cykla och gå dit jag ska och handla lokalt och inte belasta mer än vad som är rimligt. Men ännu mer: ett liv bland människor i rörelse och om vi lyckas, ännu mer plats för människor och möten på bilarnas bekostnad.
Alla behöver inte vilja samma som jag, men det är orimligt att vi som tar ansvar subventionerar carportar och bilåkande.
Och konkret politiskt betyder det: dieselförbud i stan, smalare gator, död åt bilavdragen och död åt ränteavdragen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar