Bluesen i Malmö

Första gången jag såg Thåström var på Orange scene. Jag är inte ens säker på att den hette så då, kanske hette den ännu Canopyscene, det var i alla fall, och är, den stora scenen på Roskilde festival, festivalernas festival, och Roskildefonden hade precis köpt den av Rolling Stones. Ebba kom dit oannonserade under rubriken Rock mod Arbejdslöshed, och Pimme, Fjodor och Gurra såg små ut där uppe och publiken var liten, det var max några hundra där. De hade bara gjort några få singlar och deras repertoar var inte stor den heller, det var kanske tio låtar, det var allt. Sen dess har jag sett Ebba/Imperiet/Thåström ett oräkneligt antal gånger, tänker inte ens försöka mig på att räkna, men det är i höjd med alla gånger jag sett Dylan, Bossen, Uffe och Neil, det är många gånger. Och han har aldrig varit bättre än igår. Han har varit mer energisk, mer punkig, rockig och utlämnande, men nu är han sextio och jag står där som vanligt som en av pojkarna längst fram i nyinköpt merchtröja och tänker att den som i sextio inte ska sjunga om Skjut en snut, för vi lever i en tid då metaforer är förbjudna, då allt tolkas bokstavligt och du får löpa gatlopp undan idioterna om du inte processat din text intill mesighetens rand. Tell me about it. Jag längtar till en tid då en tolkas efter de bästa av avsikter. Nu sjunger Thåström om Malmö, om denna bluesens och blåstens stad som jag gjorde till min för ganska många år sedan nu. Älskad, men också hatad. Älskad av oss som älskar liv, rörelse och mångfald och hatad av dem som vill leva i utopier och illusioner av ett svunnet då. Själv bor jag i den bästa delen och lider dubbelt mer av segregation och mångas otrygghet och har en plikt att ändra på det som är dåligt, både för enskilda barn som jag jobbar med och i det stora hela i politiken. Jag skulle aldrig fly, varken geografiskt eller in i mig själv. Mitt liv är ingen romcom i radhusmiljö, jag har sett det och avvisat det, mitt liv är Woody Allen och Ken Loach, smarta diskussioner och socialrealism istället för tändvätska och Ullared. Varken högre löner eller lägre kvadratmeterpriser kan locka bort mig. Tidigare på dagen har jag åkt buss med mina politiska vänner och fiender, det är inte bara rödgröna, utan också blåa och bruna och det finns problem men också hopp och hoppet är alltid större, men störst av allt är kärleken. vi ser till så vanligt folk kan röra sig, vi motar bort bilar och dealare, vi slåss för vår stad. Det låter som bluesen i Malmö.