22 augusti 2017

Många tunga steg

På min nämnd idag hade vi en liberal motion att behandla om att komma ihåg dem som Gestapo släpade ut ur husen och in i järnvägsvagnar med destination gaskamrarna. Intressant. Det är bara det att här inte fanns något Gestapo. Det behövdes inte.

Den svenska socialdemokratiska regeringen bad Tysklands myndigheter att stämpla ett J i vissa pass, passen hos de tyskar som enligt lag var skyldiga att bära en gul stjärna på sina kläder. Så kunde de stoppas vid gränsen och istället tas omhand av tyska myndigheter. Hur många kilo aska i trakterna kring Treblinka och Ošwiecim som härrör från Sveriges vidriga politik från den tiden är svårt att veta. Men många är det. Vi kunde räddat, men det ansågs för dyrt och svårt att blanda kulturer sådär.

Sen kunde man ju hoppats att vi dragit lärdom av detta och nu trodde på människor som tagit sig hit och faktiskt lät dem stanna, men det är med misstro som en rännil får asyl, medan andra skickas iväg till osäkerhet och eventuellt döden.

Lär för fan av historien.
Amnesti, nu.
Skicka ingen till Afghanistan.

Vi har en moralisk skyldighet att ta reda på det kaos som vi och andra västländer ställt till med där borta och i det ingår rimligen att inte deportera någon.

Och jag bor och lever i Malmö. Vi är inte perfekta, men vi gör vad vi kan för att ta det ansvar som andra ställen undrandrar sig, vi tar vår del av rännilen och mer därtill. Det kanske innebär att vi inte har råd att betala samma lärarlöner som de helvita kranskommunerna, men då för det göra det. Det ni gör mot dessa mina minsta, det gör ni mot mig, som han sa, rabbinen från Nasaret.

Själv äter jag pyttipanna och ska strax ut och springa. Om två veckor bor jag ensam i den jättestora femman med en son som kommer då och då. Mitt huvud fylls av sorg över livet och världen. Men det möter jag bäst med skarpa formuleringar, praktiska insatser och många tunga steg.

Inga kommentarer: