Jag åker nattåg genom södra Sverige. Smålands skogar, järnvägsövergångar där loket ger signal, någon som går ute i gången, fladder från gardinen och andra trevliga små ljud. Och det rör sig. Jag ska på konferens om trygghet och säkerhet och jag ligger här mellan SJ:s prima lakan och omfamnar mina privilegier. Trygg som alltid på nattåget. Idag kan jag sträcka på mig en smula. Jag är med i en rörelse som faktiskt gör en skillnad, som höjer humanitetens flagga, trots motståndet. Fler unga ensamkommande ska få stanna, det är vår förbannade plikt som medmänniskor och för mig mellan privilegiets vita lakan att låta det hända. Argumenten mot att vara mänsklig håller inte, vi är ett glesbefolkat land, Kina ensamt har 150 städer som är större än Stockholm, Israel som är litet som det Småland jag just åker genom, varav halva ytan är öken, tog på tio år emot närmre miljonen människor från fd Sovjetunionen utan knot. Sverige kan. Det kunde vara ett bättre avtal, det kan alltid det, men alla steg mot nerrivna gränser är bra. Det är en enda jord, inse det, dröm och planera för det. Låt tågen gå, låt människor stiga på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar