En kompis frågade om jag skulle åka upp till Göteborg i helgen. Men, nej, det bestämde jag mig trots allt för att inte göra. Troligen skulle jag blivit så förbannad på nazisterna att jag tappat min coolhet, som om jag någonsin haft någon. Det hade inte gjort någon glad och inte förändrat världen. "Du kan ju twittra istället", säger kompisen, men med ett vänligt leende. Sen reste hen till Göteborg och var en av många tusen som faktiskt stoppade nazisterna från att gå på Göteborgs gator. Det var bra gjort. Jag bryr mig om sanningen ska fram väldigt lite om nazisternas jävla yttrandefrihet. För mig är det viktigare att den judiska församlingen fick fira Jom kippur, att samkönade par kan gå hand i hand och att alla vi som kallar det här landet för hemma får leva i fred.
Själv sprang jag lopp och sen gick jag på gallerinatten med några vänner. Vi var sådär kulturella som högerextremister hatar att en är. Vi var så mångkulturella och landsförrädande som det bara går.
Vi hade trevligt och det om något avskyr extremister.
När det gäller nazister och SD så är jag också lite trött på psykologiserandet, att det skulle vara ledsna män som förlorat allt och som söker ett sammanhang. De får väl gå i KBT om de är ledsna. Håll er bara ur min åsyn tills ni kommit på bättre tankar än att vara rassenassar.
Trött är jag också på dem som säger att nassar och antirasister skulle vara två sidor av samma mynt. Jag vet att det bland oss på den goda sidan finns idioter som kastar sten på polisen och som troligen lika gärna skulle slåss mot folk som höll på fel fotbollslag eller även spöa en flickvän som käftade emot. Men det är undantagen. Även revolutionsromantiska antirasister är bättre än nassar och SD.
De flesta människor är snälla, men ibland är det bästa sättet att vara snäll på att bli fly förbannad. Det är bättre att någon gång göra fel än att inte göra något alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar