18 augusti 2017

Just kids

På lördag är det dags att se Patti Smith. Henne har jag gillat ända sedan jag hörde hennes version av Bruce Springsteens Because the night och ännu mer sen jag hörde hennes egna texter och ytterligare mer efter att ha läst henne. En ikon, minst sagt. Platsen är lite originell: en folkpark i Ystad. Det är en anakronism, lite som när Beatles spelade på Liseberg.
Patti Smith står för något bra, en grundläggande anständighet i en vulgariserad tid, särskilt i hennes hemland. Håll linjen även om det kostar.

Man måste stå för något och inte sälja ut eller följa med strömmen. Men det är fan lätt att bli som man umgås och hamna i dåligt sällskap utan att riktigt fatta det. Två som jag ändå gillat fast de alltid varit störiga är Ann Heberlein och Katerina Janusch. Nu har de tydligen sökt sig till althögern, till flabbarna på twitter och glömt att människor som kommer hit är just människor, några snälla och några dumma, lite som du och jag.

Själv sörjer jag mer än jag hatar när människor sviker och blir knäppa i huvudet. Det är en brist, jag vet. Livet är lättare om man ser allt i svart och vitt och hatar. Och hur mycket du än tycker det är klokt och bra att skicka ut folk med flyg till det säkra Afghanistan, så glöm inte att det handlar om människor av kött och blod. Just kids, som Patti Smith skulle säga.

Inga kommentarer: