Del 4. Lät du henne komma närmre. #tiolåtar

Snart är hösten här, tänker jag och ser ut genom fönstret på jobbet. Gräset på gården är mörkgrönt, det är väl allt regnet som mättat rötterna, men snart nog blir det kallare och torrare. Jag sätter lurarna på huvudet och stänger ute bruset. En röst tar sig in, full av allvar och ängslan. Sommaren 2017 kan ta slut nu, känner jag. Det räcker så här. Låt mig komma vidare. Jag ska skriva färdigt min halva av boken, inreda ett nytt hem och landa i mig själv. Låta mig slippa den ständiga oron, dra ner nivåerna till lagom.
Nej, hon var inte vackrare än dig, Melissa. Det funkar inte så. Skönhet är förgängligt och syns ändå inte i mörkret och det är ju där man befinner sig för det mesta.
Ja, några tränger sig in i ens liv och man låter det hända. Eller så lockar man in dem, vad vet jag. Gjort är gjort. Jag lämnar dörren öppen, för den man älskar på riktigt släpper man hur som helst fri och gör man inte det, så är det inte kärlek. Jag skyller inte på att det var menat så, det kan lika gärna vara jag som inte såg tecknen ens när de lyste i eldskrift och i vilket fall som helst gav Gud mig den fria viljan mer än något annat.
Jag ska skaffa nya vanor och nya kläder, så låt hösten komma och jag ska verkligen skriva färdigt romanen den här gången.