Minutes to midnight.

Sonen ser på Austin Powers och jag sitter här.
Håller på att lyssna ikapp lite sommarprogram.
Gustaf är go, såklart.
Det är varmt och blåsigt och trötthet och gud vet vad drar ner mig.
Tankarna far verkligen hit och dit.
Eller så är det detta att jag glömde min efexor igår som spökar.
Hoppas inte det har så stor betydelse.
Tänker på resor jag gjort och människor jag träffat.
Hur Bryan Adams sjöng summer of 69 på den jordanska radion och när jag såg en fotbollslandskamp mellan Sverige och Saudi på TV.
Det var på en israelisk bar och alla höll på Sverige och dunkade mig i ryggen.
Baren låg på en liten kulle och gick man ut i sommarvärmen kunde man se olivträd, brända kullar och nere i dalen en vapenstilleståndslinje.
Arafat kom tillbaka och Gaza och Hebron spärrades av.
Muren var ännu inte påbörjad och man kunde gå från Jerusalem ner till Bethlehem utan problem. Bosättningarna låg som korsfararborgar mellan beduintält och sömniga palestinska byar som ockupanterna byggde vägar runt, för säkerhets skull.
Ändå var det hoppfullt.
Jag var nysinglad och träffade intressanta människor överallt.
Freden var nära i Mellanöstern och så var även min inre frid.
Nu tvivlar jag på att jag är gjord för tvåsamhet, om nu nån är det.
Det blir liksom aldrig vilsamt, utan alltid en längtan vidare.
Kanske inte tvåsam, som sagt, men jag kan ju fan inte vara relationsanarkist ENSAM i denna världen, bland tvåsamma som beter sig om om dom är någons egendom. Som tom säger upp vänskapen med mig för att dom träffat den eller den.
Ni hör själva.
Och ingen glass har jag hemma.