Ut i solen igen.

Det är den tiden på dygnet då jag mår bättre av att höra Caroline af Ugglas sjunga sina Janis Joplintolkningar. Gråt älskling och sådär. Minns var och när jag hörde dom första gången.
Det var en solig dag i slutet på april och mittemot mig satt hon som i rent bokstavlig mening liknar mig. Det var årets so far mest spännande dag. Bekymren flögo liksom sin kos i den stockholmska solen. I två tre-dagar lyckades jag leva här och nu. Ganska bra. Men jag vet att jag ljuger för mig själv, irl fanns hela tiden ett stråk av oro. Välförtjänt, I dare say. Jag borde fokuserat på kärnverksamheterna, som man säger, borde vårdat det som är helt och hållet självklart. Nu ska jag ut på turné och riva för att få ljus och luft. Barn, syskon, vänner, inget kärlekstrams eller lögner, vare sig i spegeln eller i deras ögon. Jag har lärt mig. Jefferson Airplane får avsluta kvällen. Don´t you want somebody to love?
Nej, tack jag är mätt som det är.
Ut i solen igen.