Pojken längst fram.

Fick en inspelning från en konsert för länge sen skickad rakt in i min dator.
Varken han eller jag dricker längre.
Vi ser sanningen och accepterar den.
Ska vi förändra, så gör vi det med öppna ögon och nyktert sinne.
En annan gång skålade vi på Restaurang åtta glas och jag var cool som fick vara vid hans sida. Men här stod jag längst fram och mina vinade ögon såg in i hans då och då.
Han sjöng om skilsmässor och om att vara fri i stan och jag kan rimligtvis inte ha begripit någonting.
Tre dagar tidigare hade jag mött henne, blond, blåögd och vanlig.
Och Lund är en jävla skitviktig stad där allting mäts i akademiska titlar och poäng.
Malmö är en kropp av kött och blod.
Och jag var pojken längst fram för så jävla länge sen nu.