Inte längta.

Dagen börjar med repris-TV.
Saltkråkan är en sextiotalsidyll. Man gifter sig ordentligt i kyrkan och sen kommer det en liten skrålla efter nåt år eller så. Jag gillar Pelle som jag tror ligger närmast mig och Stina med alla sina historier. Hoppas jag inte är Melker i alla fall. Lika klantig är jag rädd. Bara vi inte tar den idylliska berättelsen som en sanning att längta tillbaka till.
Men idag blir det inte ett ont ord.
Idag åker dom till sina mammor.
Vi går ut i vinden.
Äntligen får vi håva.
Vi går i regnkläder och söker tångräkor och annat.
Mulet och lite regn är mollstämt väder en bra bit från reaggae på sommaren.
Det är välkommet.
Glass när vi kommer hem.
Carte d'or.