Den knaggliga cykeln tog mig ända ut till Burlövs center (åh, jävla språkliga missfoster) och jag såg ett par ögon som för länge sen satt på en liten gymnasist som ställde förnuftiga frågor som jag svarade på i sedvanlig vilsestil.
Nu sitter samma par ögon på en människa som är vuxen och glädjespridande.
Vi drack kaffe och pratade om broar som korsats under tretton år, broar som inte sällan bränts.
Och så minnen.
Man ska acceptera och försonas med dem med.
I Burlöv jobbade jag mina första dagar som pedagog för en miljon år sen och lite mer.
Det är verkligen ett ex att minnas med värme.
Ett avstamp på en märklig vandring som ännu pågår.
Efter nån timme trampade jag in till stan igen.
Ex and the City surrar i min vilsna skalle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar