16 juli 2007

Försoning.

Jag skulle så gärna vilja försonas med mig själv, med det jag gjort, med dem som skadat mig och dem jag skadat (inte sällan samma personer).
Men det är så svårt att tygla sveken.
Att jag inte platsade på listan, att det inte var jag som fick blinkningar och tack gode gud. Att pratet om att hon visste vart hon var på väg, men att jag fick vara snäll och ge det tid inte betydde nåt.
Jag är beroende av bekräftelse och alltid rädd för att bli övergiven.
Och, jo, jag vet varför.
Barndomens sjukhusvistelser, mobbingen i skolan, känslan av att vara ful, fel och utanför som följde med mig under skoltiden
Jag kan inte heller riktigt ta in att jag faktiskt antagligen svikit lika mycket som jag blivit sviken.
Nä, jag kan inte tro det.
Det blir en jävla natt, denna.
Fortfarande kan jag förvandlas till den lilla ungen som står i sjukhusfönstret och ser mamma gå iväg, kanske för alltid, fortfarande ber jag, älska mig, se mig, överge mig inte.
Jag vill försonas.
Med mig själv, med alla er därute, med hela världen.

5 kommentarer:

Anonym sa...

vilken underbar bild på dej! Vad snygg du är!!!!!!
Nog måste du alltid ha varit lika snygg (?) Så mycket förbättrar ju åren inte en människas utseende.

Anonym sa...

Blir lite sorgsen men ändå varm över dina ord,att du ändå vågar öppna dig så mkt är starkt framförallt till sig själv. Känner så igen det där vemodet...följer en vart man än går.Kram!

Anders sa...

a: Självporträtt på buss i Stockholm. Tack, men det sitter/satt ju inne i min skalle. Såklart.

y: Det är dags att vara ärlig nu. det är färdigljuget.

Anonym sa...

välkommen hem. har saknat chatstunder om allt o inget.

Anonym sa...

WOW - fick minsann en en tyngd i bröstet av att läsa dina vackra, sanna ord.
Känns igen... känns igen... :S

Tack... :)