Tur jag skriver kortfattat i regnet.
Undrar massor efter att ha läst boken om acceptans, vilket inte är liktydigt med att anse sig nöjd, utan att världen som den är, typ. Så enkelt, så svårt. Igår satt jag på västra stambanan och såg tio-femton övervuxna bangårdar svischa förbi och vi korsade nybyddda motorvägar som tål tunga transporter. Visst måste bensinskatten upp. Förundras varje gång jag kommer ut till Göteborgs eller Stockholms miljonförorter hur dom är som planeter som svävar långt ifrån centrum, som aprtheidtidens kåkstäder.
Och jag tillhör inte gettokramarna.
Dom bor mestadels på Söder eller i Haga.
Ännu ett skäl att älska och trivas i Malmö, kan jag livligt säga.
Snart har mina minuter gått.
jag har ett rött och fint Stockholmslånekort.
Det regnar fortfarande.
I morgon drar turnén vidare till Uppsala
3 kommentarer:
När jag var tolv-tretton år cyklade jag OFTA ner till bangården på Malmö C och bara satt där och tokstirrade ut över tågen, ensam. Tänkte att jag var nog mest freaky av alla ungar i min umgängeskrets.
Älskade att åka tåg mellan Stockholm och Malmö, mellan föräldrarna. Älskade det gnisslande mekaniska ljudet, pulserandet, älskade ljudet från ledningarna som hörs just när tåget är på väg. Jag borde åka pågatåg oftare.
Sån är jag med och det går aldrig över. Och landskapet som glider förbi när man väl sitter där, skallen som rensas från slagg. Stationer och hållplatsutrop.
Vi tänker lika. For once.
Skicka en kommentar