Jag har berättat om mormor, normbrytaren, som varje månad fick besök av barnavårdsnämnden för att hon, som enastående morsa, i grunden inte dög i maktens ögon. Arbetarklassen och allra mest dess kvinnor, skulle passas in i en norm.
Veta sin plats. Sen hände en jävla massa.
Arbetarrörelsen ändrade faktiskt på en hel del saker, även om man liksom prioriterat det materiella lite väl mycket. Med lite flyt kommer vi i år att ha nåt dit att all kärlek kanske är lika mycket värd.
Men nåt händer när man ser regeringen, fint klädda i kostymer och dräkter i min TV.
En bondmora, ett skenhelgon som ser ut som Alfons pappa, en major med rottingen i hand och så en kristen hycklare som ser ut som om han har en massa skit på sitt samvete.
Klasskrampen hugger tag i mitt hjärta när jag hör om subventionerade pigor, om hemmafrubidrag, om hur barn ska graderas och ledas i olika fållor från sju års ålder och om småbarnsföräldrar som kan tvingas att pendla nittio mil, för att man inte får lov att vara arbetslös en endaste dag i onödan.
För när de rikas skattesänkningar ska finansieras, så är det dom längst ner som ska pynta.
Vi är på väg tillbaks till det samhälle som mormor och tusentas andra i hennes - vår - klass, jobbade bort och förträngde. Det är inte okej på en fläck. Det är dags att knyta nävarna och damma av det lilla fina ordet solidaritet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar