07 januari 2008

Just another manic monday.

Åh, jag har ännu en gång hamnat i en stad/land-diskussion, och som förr pekar man på mig som glädjedödare och fanatiker. Let me put this clear: folk får bo var fan dom vill. Men dom får jävlar i mig inte leva som dom vill, om det är på andras bekostnad. Varje gång jag hör någon prata om hur fint det är att bo en bit utanför stan ska jag fråga: var jobbar du, kräver din frihet att mina barn andas in avgaser och bidrar du till klimatförändringarna mer än jag gör?
Då är det inte okej.

Charlotte Kalla, du är helt underbar.

En annan nätdiskussion handlar om mina planer på att bo tillsammans med en vän och våra barn. Vad händer när någon av er träffar ert livs kärlek, frågas det?
Ja, vad kan inte hända här i livet?
Seriöst, finns det något alls som är så dokumenterat misslyckat som den heterosexuella tvåsamheten? Varför lyfts det ändå allting fram som det som alla borde längta (tillbaka) till?

4 kommentarer:

Maria Ferm sa...

good point!

hondjuret sa...

Mitt bästa samboskap var tillsammans med en kompis, förvisso utan barn - men det tog mycket riktigt slut när jag träffase exet...

Men jag tycker absolut att ni skall testa. Ni får väl komma överrens om ömsesidig uppsägningstid, så ni har regelverket klart i det fall det eventuellt blir aktuellt...

Anonym sa...

Märkligt att folk alltid måste börja forska i vad som eventuellt skulle kunna tillstöta SEN?!?
Kan man inte bara gå på känsla och det som känns rätt, riktigt och bra just nu?
Jag menar, det mesta brukar ju ge sig under tidens gång?
Sen är det väl ER sak att fundera över hur ni ska lösa ev tillstötande problem - inte andras sak?
Gör det som känns vettigt, rätt och bra för er. Resten löser ni säkert allteftersom!
Lycka till! :)

Anders sa...

Jag tackar för råd och glada tillrop.
Allt kommer attt lösa sig.