Att vara radikal, grön och feminist är så mycket mer än att bara med läpparna bekänna sig till ett antal åsikter som man läst om nånstans. Det innebär också att man måste arbeta för att förverkliga målen, om inte annat så genom att ändra egna beteenden. Det innebär inte att man måste vara perfekt, men man ska försöka. Denna stan och andra är full(a) med posörer som tror sig stå för något med utseenden och ord. Mer än en gång har jag lurats, kan jag lova. Sen finns det dom som gör en del utan att tjata om det eller kokettera. Vännerna Em och Anders är såna, om än olika.
Att vara man och feminist är ett kapitel för sig.
Jag vet så jävla väl hur lätt det är att bli den gitarrspelande fysiske pedagogen som lämnar tråkuppgifterna till tjejerna på avdelningen och hur några månaders ynka föräldraledighet ger cred och höjda ögonbryn i alla sammanhang nästan. Men sånt förstärker snarast könsmaktsordningen. Man är ett undantag som radikala flickor tindrar med ögonen inför och alfahannar pratar skit om bakom ens rygg.
Så kan man uppnå full effekt, men förbli en grottman.
Och radikal och/eller grön, dårå. Den som har alternativ och ändå kör bil menar inte allvar med klimatsnacket. Den som medvetet inrättar sin livsstil så att bilpendling krävs är lika illa ute. Den som tar sig rätten att förgifta mina barn med avgaser står inte i något sammanhang på samma sida som jag. Så enkelt är det. Den som jobbar svart snor från dom hemlösa och den som fuskar med bidrag likaså.
1 kommentar:
I Stockholm har under senare år kostnaderna för att dölja den brist vi har på billiga integrerade hyresrätter skenat iväg kraftigt och kostar idag skattebetalarna minst en miljard per år. Men istället för att bygga bostäder där människor har råd att bo kvar, satsas enorma summor på olika former av sysselsättningsbaserade "uppfostringsboenden" för våra ”fattiga” kommuninvånare. Detta gäller nu allt som oftast människor som ännu inte hunnit utvecklat någon psykisk sjukdom eller missbruksproblem men ändå tvingas söka hjälp hos socialtjänsten. Om eller snarare när så socialen inte anser dessa människor vara berättigad deras hjälp vräks de och placeras i något av dessa ”uppfostringsboenden” som finns att tillgå, där bostadskarriären slutligen ska leda till ett eget hem igen. Dessa drivs av hör och häpna, socialtjänsten och andra välgörenhetsorganisationer. Hur detta tillvägagångssätt skulle kunna leda till att folk blir rikare för att senare ha råd med en liknande bostad de blev vräkta ifrån är svårt att förstå. Denna trappa består i botten av härbärgen eller jourboenden (hotell) med oförsvarligt höga priser, där en säng över natten kan kosta upp till 1400 kronor för kommunen. Det här är inget annat än diskriminering och en människovidrig syn på våra ”fattiga” medborgare. Förutom den människosyn som råder är detta även ur samhällsekonomiskt perspektiv oförsvarbart, då det skulle vara mycket, mycket billigare att med alla medel stödja och hjälpa människorna att behålla hemmet. De höga priserna försvaras med att de ska sätta press på kommunerna för att snabbt hjälpa folk vidare till nästa steg. Men vad händer när det ser ut som idag, då det inte finns något vidare att föra människorna till när det översta steget är nått? Jo, vi bygger ännu fler svindyra vidmakthållande ”hemlöshetsstegar” (”fattighus”) där det redan innan oåtkomliga trygga hemmet förflyttas ännu ett steg bortom horisonten. På detta vis skapar vi hemlösa människor som fastnar i olika trappor och snubblar fram och tillbaka på de allt högre trösklarna och samtidigt skapas jobb åt de förträffliga att problematisera våra hemlösa medborgare med olika diagnoser. När ska våra hemlösa medborgare få sitt trygga hem att bygga upp ett drägligt liv i?
Sverige är fantastiskt!
Rolf Nilsson
Föreningen Stockholms hemlösa
www.stockholmshemlosa.se
Skicka en kommentar