Mitt förnamn är Anders

I min generation är det det nästa vanligaste pojknamnet efter Mikael. Mina systrar och kusiner har också extremt tidstypiska namn. Hade vi fötts idag av samma föräldrar hade vi hetat William, Sara, Elias eller Wilma. Arbetarklassen väljer aldrig orginella namn. Jag bodde i Biskopsgården som liten, innan farsan började klättra uppför stegen. För oss från arbetarklassen är det ingen big deal att man skaffar större boende och bättre betalda jobb om man kan. Eftersom vi har bott där, så romantiserar vi inte miljonprogramområdena alls. Eftersom våra morsr serverat eller städat och våra farsor jobbat på varv och byggen, romantiserar vi inte heller manuella arbeten. Det är sånt som den radikala medelklassen pysslar med. Där kvalar vi inte helt in. Dom kan ha eller mista sina radikala åsikter, för oss är det antingen det eller en begåvning av Zlatanformat som kan få oss nånstans.
Jag märker av mitt ursprung allra mest när jag ska glida runt i fina salonger och vara politiker. Det är obekvämt som fan. Eller när rakhet inte duger, utan saker ska lindas in och formuleras snyggt. Som på mitt förra jobb. Där var föräldrarna ofta radikala och bra, men doktorander, filkander eller den ena titeln eller den andra. Kom från familjer med stugor på skärgårdsöar och i fjällen.
Klassmärket sitter som en tatuering i själen.
Varken stolt eller skämmigt.
Bara så.