Dom andra finns också.

I´m a proud citizen of landets absolut coolaste stad. Älskade Värnhem, Möllan, backarna, Pildammsparken, Turning fucking torso, djuphavsbadet och Köpenhamns skyline i motljus en augustieftermiddag. Och jag har har sett förändringen från grå till multicolour, varit en del av den. När jag flyttade hit regerade fortfarande samma gäng som rev Lugnet och byggde Rosengård och Caroli city. Inga uteserveringar, två-tre krogar på Möllan och noll fik. På Simrishamnsgatan låg porrbutikerna tätt.
Sen vaknade vi 1985 dan efter valet, gnuggade oss i ögonen och fattade att folkhemmets tid var över. Sen blev Malmö kul. Borgarna körde stans ekonomi i botten och vi fick börja om på nytt och det vi byggde var en mångkulturell metropol. Jag är glad över att få ha varit med och jag är här ännu.

Men det är så lätt att glömma dom andra. Dom som inte är med på tåget. Dom som drömmer sig tillbaka till Kockumskranen och flygbåtarna. Dom som sitter i sina mögelskadade mexitegelhus eller bostadsrätter och överväger att rösta på svinet Sten i nästa val (om han lever så länge), därför att man ju hör så mycket om blattarnas framfart och om prideparader och skit (och det var min själ POLITIKER med i den jävla paraden). Folk som är rädda för slöjor och som faktiskt kan ha rätt i ett och annat (som detta med religiösa friskolor). Dom som känner sig bortkomna i metropolen.
Det är lätt att bli självgod i sin skitcoola medvetenhet och inte akta rygg.
Och ogräet växer sakta under jorden, som Wiehe sjunger.
Beware, stolta hemstad.