20 januari 2008

Lonely days are over.

Gick hem i lätt regn. ringer nordea och saldot på kontot är precis det jag gissat minus en hundring. Skulle tro att eftermiddagens ångest beror på ett stort kaffeintag under dagen, men det är kanske önsketänkande och i vilket fall som helst är det lönlöst att leta. Jag måste leva med den jag är och där ingår ångest, så länge jag orkar känna, kämpa och tvivla. Jag är inne i en anmärkningsvärt social period för att vara jag och det gör mig glad att dom faktiskt finns där, folk man kan möta hux flux på stan och fika med,det där kravlösa opretentiösa som jag saknat så. Kanske hänger det ihop med att jag uppskattar mittt eget sällskap och hemmet mer än nånsinn. Politiken tar tid med seminarier, förhandlingar och resor. Jobbet rullar på. Och det finns té i mängder och goa ungar. Kan det vara så att jag mår bättre utan en kärleksrelation?

3 kommentarer:

Milou sa...

Jag tror inte det handlar om att leva utan kärleksrelation utan om att man ska orka leva med sej själv.

När man hittat, analyserat och accepterat sitt jag, sina förtjänster och fel och landat i det. Då börjar man må bra/bättre.

Att komma tillrätta eller till ro eller bli tillfreds, vilket du vill. Att duga, även inför sej själv. Att stunderna av tvivel/ångest/oro faktiskt också har en plats och är en del av sitt -jag- och att man faktiskt är himla bra -ändå- eller just för att det är en del av jaget.

Då tror jag att man mår bra. Och då "behöver" man inte kärleken, förälskelsen, men man tar emot den om den dyker upp.

Den här processen tar olika lång tid hos olika personer och endel kanske aldrig vågar/vill/inser att stanna upp och fundera på vem de är utan fortsätter i förälskelse/bekräftelsekarusellen och byter bara objekt... Du vågade.

ylva sa...

Tänkte hålla mig till samma ämne...men milou skrev det så bra så jag instämmer bara.

Vilse på Värnhem/Anders sa...

Jag vet inte om det handlar om att våga, det är nog mer frågan om omständigheter som jag inte rått över.