29 januari 2008

Singing the blues.

Jag cyklar hela vägen från Rosengård och hem sjungandes. Nu också med en genväg genom kyrkogården, där morfar Alfred (som var min pappas morfar) ligger begraven. It´s been seven hours and fifteen days, since you went avay, sjunger jag, men vet såklart att det oftast är jag som farit min väg, eller slutat höra av mig. Nu ska det inte vara så mer. Detta med att se folk i ögonen och riskera att göra dom ledsna är så förbannat svårt. Noting compares to you och Malmövinden känns i håret, men tar sig aldrig genom min machesterjacka från myrorna. Jag är kanske tåligare nu. Det finns alltid blues i mitt hjärta, men också glädje.
Nästa vecka ska jag åka tåg från Köpenhamn ända ner till Schweiz.
Ikväll ska jag se Alla älskar Alice, om jag vågar.
Den känns ganska nära, väl nära.

4 kommentarer:

AnnaX sa...

Tänk, jag gruvar mig också för den filmen, som jag inte riktigt pallat se ännu, kanske ikväll.
Barnen, hur ens eget livskrångel känns i dom, det är nog det svåraste att tackla i livet...

Vilse på Värnhem/Anders sa...

Precis. Vilket om inte annat visar hur stark tvåsamhetsnormen faktiskt är.

ylva sa...

Det är bara när det är barn med i bilder som normen blir stark. Det är där känslorna finns.

Anna Fredriksson sa...

Alla älskar Alice är en riktigt dålig film faktiskt.....LÄnge sen jag såg den men minns att jag blev SÅ besviken. TYcker att en möjlighet at skilda något viktigt slarvades bort. vad tyckte du?