22 januari 2008

Det står jag för.

Fikar med en tjej från min gamla terapigrupp, högt över kylan och vinden nere på Södra förstadsgatan, mittemot bion där jag såg Arn förra söndagen.
Vi enas om att det blivit lättare att leva i nuet.
Men det betyder så olika för oss.
Hon är nyträffad med en vacker latino och jobbar som fan.
För mig är det oundvikligt att leva ensam, därför att ödet ville så, som man säger, trots att det inte var något öde, utan i allra högsta grad människors verk. Nu utnyttjar jag ensamheten till att utvecklas, men längtan kan man inte kbt:a bort. Att acceptera och att stå för den man är hänger ihop som Simon och Garfunkel. Tricket är bara att inte använda det senare som ursäkt för att stå still. man är det man gör, ska man nog säga. Just nu msnar jag med Anna, kollar handboll och undrar vad äldstebror sysslar med i sitt rum. Det står jag för. Det är frid i huset.

1 kommentar:

ylva sa...

Om du skulle skita i hur förutsättningarna ser ut, hur skulle du vilja att ditt liv såg ut? Dröm och berätta detaljerat.