Vänskap först, tack.

Under ett helt jävla år sumpade jag allt vad vänner hette för att pendla fram och tillbaka till Götebrog varannan helg. Det var förödande för mig och nu sitter jag rätt ensam, faktiskt.
Det är inte bara att knäppa med fingrarna och sen är alla polare tillbaka.
Men det fanns andra sätt som funkade.
Att rusa från famn till famn blev min melodi. Inte för sexet, utan för bekräftelsen, för att få veta att jag var någon som gick att älska. Det där ändrades för ett halvår sen, ungefär. Det tändes ett jävla liljeholmens i skallen på romantikern, när jag fattade att vänskap kommer först och vänskap kan bestå. Vänskap är dessutom grunden i en bra kärleksrelation. Med dom som "bara" är vänner kan man ha stora meningsskiljaktigheter, men knappast med den vän som man väljer att leva med.
Jo, i en traditionell könsmaktsheterotvåsamhet är det okej att att kvinnan står till vänster, så länge hon underordnar sig (vilket hon såklart gör, det ligger ju i högeragendan). Men vill jag leva med någon ska den personen först vara en vän, sen kanske en älskad. Det hade sparat mig mycket energi om jag fattat det långt tidigare.
"Det kallas kärlek" borde vara obligatorisk kurslitteratur för den som avser att leva med någon av motsatta könet. "Bitterfittan" för den som tänker skaffa barn.
Annars funkar ju Magnus Betnérs standup för den som vill ha lite koll.