Jag älskar att vara på summer resorts på vintern och gå förbi öde nöjesfält och folktomma parker och spana ner mot breda öde stränder, där ingen kommer att bada på ett halvår. Det finns en sentimentalitet på såna platser som tilltalar mig. Och man känner liksom doften av popcorn och varmkorv och ser för sig köerna till glasskiosker och berg- och dalbanor, trots att allting är stilla och tyst. Jag kan gå där och huttra, medan vinden blåser och tänka på nu och då och sen.
Sara och jag drog ut till Coney island med subwayen. Det tog tid, man ska tvärs igenom Brooklyn, genom fula villakvarter och förbi smutsiga tegelväggar, innan man kan känna havsbrisen fylla ens lungor. Men sen är man framme och kommer av tåget och nerför trapporna till Brighton beach, som det faktiskt heter på riktigt. En nyrenoverad boardwalk och skyltar på engelska och ryska guidar en vidare bort mot nöjesfältet. Det enda som var öppet var en korvbar och det var månader till nästa mästerskap i hot dog-ätning, månader till grönska. Men ljuset fanns där och gråtrutar, som fick promenera ifred i vattenbrynet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar