16 januari 2010

I morgon är en lång tid.

Och Elvis Presley sjunger stillsamt den låt som nästan alla svenska män med gitarr någon gång testat att plinka lite treackordsaktigt. Men det var Dylan som skrev den, Dylan som alltid gått sin egen väg, utan att tänka på kostnaderna. Presley hamnade i händerna på den förfärlige Tom Parker och gjorde värdelösa filmer och kassa shower i vita pyjamasar, men Robert Zimmerman kunde ingen tygla. Han avsvor sig sin minnesota-judiska bakgrund och bosatte sig i Village och sjöng på caféer och skrev låtar och älskade och svek efter behag. Han blev kristen och han stödde Israel, när resten av världen avskydde dem och han vägrade ha alla svar. Svaren blåser i vinden, skrev Dylan: tänk själv, för fan. Jag såg Dylan första gången i en tråkig islada i södra Stockholm. Globen var inte ens byggd då. Jag tände min tändare och höll upp den mot Hovets tak och Dylan sjöng alla låtar från saved och Slow train coming och så lite greatest hits, så där. Alla proggare, med Totta och Affe i spetsen, var där och avskydde honom. Bara det var värt biljettpengarna. Själv hade jag på morgonen liftat från Gävle, där jag jobbade med att lägga rör inne på I14-området. I Märsta tog jag pendeltåget och det var redan eftermiddag när jag var framme i Stockholm. Texten i sången om att morgondagen är en lång tid talar till alla oss som vet vad längtan är och som lever med den och gjort den till en del av oss själva. Om hon bara väntar, så står jag ut. men man kan ju inte veta, bara vara så där halvt om halvt säker.
Man kan undra om Dylan och Elvis nånsin fick den trygghet dom längtar efter i sången. Ingen vet, antagligen inte. Det är få förunnat.

Inga kommentarer: